Ensam
Detta är jag, jag heter Anna jag är 15 år. Jag har inte stilen, jag har inte humorn och framförallt inte vännerna. Varje veckodag när jag vaknar vet jag att skolan väntar, det gör mig rädd, orolig och illamående jag vill bara försvinna men ändå vara kvar för jag vet att det är saker som gör mig lycklig med, som mina kompisar jag hade förut de gjorde mig glad, de hade samma humor, allt detta tills hon kom, just det den nya tjejen som började. Hon heter Alma hon är tuff och har stilen, och hon ogillar mig, vilket hon fick med alla andra att göra med efter bara några dagar.
Alma är jag. Jag är 15 år och jag älskar livet och allt som har med det att göra. Jag har just flyttat från Stockholm till denna ja vad ska man säga förort? Ja vet inte vad det är riktigt, men jag trivs även om jag saknar mina vänner i Stockholm.
Jag har även fått nya vänner här förstås, de är roliga men man märker ju att de bor i en förort, inte minst Anna, vet inte vad man ska säga om henne finns ju inte ens ord, hon har ingen stil, och hon har INGEN humor! Ja tur man slipper umgås med henne och kan vara med alla andra i stället.
Idag kom jag lite sent till skolan, detta för att jag försökte få mamma att inse att jag inte ville gå dit, att jag inte hade någon att vara med. Men hon sa bara det har du ju, har ju massa kompisar som har varit här hemma hos dig. Ja sagt som gjort mamma tvinga mig iväg till skolan utan att förstå något överhuvudtaget hur jag kände. Jag satte mig på cykeln och bara efter några hundra meter hör jag mamma ropa på mig, men jag vill inte höra jag vill bara cykla så dagen tar slut någon gång.
Fy vad jobbigt det är att gå upp på morgonen jag förstår inte, jag är alltid morgon trött. Mamma säger att det är för att jag sitter vid datorn långt in på natten, kanske jag gör men jag pratar ju med folk! Kan hon inte förstå att man vill prata klart innan man sover? Fick i alla fall gå till skolan även om jag inte orkade, och förklarade för mamma att jag skulle somna på bänken.
När jag cykla in på skolgården mötte jag synen av en tom skolgård med en ny BMW mitt på skolgården. Man fick inte parkera på skolgården om det inte var något särskilt, men i Stockholm gjorde man tydligen alltid det för ur bilen kliver Alma, hon vinkar hej då till sin mamma och försvinner in igenom dörrarna.
Typiskt mamma att stanna mitt utanför dörren på skolgården. Det är så PINSAMT! Hoppas ingen av killarna såg henne då kommer jag ju få höra det ett tag, förstår inte varför hon ska vara så pinsam hon är ju värre än Anna!
När jag kom in i klassrummet fick jag ju såklart höra en kommentar av Alma, denna gången var det har du pluggat för länge i natt så du inte hunnit sova dina timmar? Alla skrattade och läraren la till ett leende med och kolla lite strängt sen på mig. Dagen gick lika sakta som vanligt och droppen på dagen var att mamma kom inrusande i klassrummet och nästan skrek Anna, Anna du glömde ju dina idrottskläder hemma! Visste inte vart jag skulle ta vägen då, visste att detta skulle jag få höra hela rasten.
Haha Annas mamma kom in med hennes idrotts kläder idag mitt under en lektion, hur pinsam får man vara, skulle aldrig låta min mamma göra det, och om hon gjorde det skulle jag aldrig förlåta henne för det kan inte bli mer pinsamt än så!
Rasten började direkt efter att mamma lämnat klassrummet. Jag försökte springa ifrån och gömma mig, försvinna härifrån. Ville inte höra och se alla stå och skratta bara för min mamma gjorde något. Men jag hann inte jag stoppades fort av Alma, hon sa massa saker till mig, men lyssnade inte, för jag ville inte höra. Men jag såg ändå hur alla stod och skratta runt om mig, även min lärare, tills det bara försvann och en Alma puttades på mig.
Tog fast Anna för att säga lite till henne att vi inte ville ha pinsamma mammor i klassrummet att de räcker med henne, som är nog pinsam åt oss alla. Ja när jag stod där och berätta för henne vad jag tyckte kände jag plötsligt någon som kom bakom mig och putta till mig rätt på Anna. Jag vände mig om fort och ser att det är hennes pinsamma mamma. Jag kollade och skrattade åt henne, men hon bara stod och blängde på mig. Jag fråga vad vill du? Då sa hon du rör inte henne igen eller om jag en gång till hör att du mobbar min dotter så anmäler jag dig. Bara för hon inte är som du, behöver hon inte få lida. Jag fatta inget som jag hade mobbat hennes dotter, det var ju ett skämt allt. Jag skratta åt henne, som även alla andra gjorde.
Jag trodde det knappt var sant när jag torkat bort alla tårar och såg att det var min mamma som stod där, och rent utsagt skrek på Alma om att hon skulle låta mig vara. Men Alma bara stod och skratta som hon alltid gjort och lika så alla andra. Dagen var inte slut efter det, men jag gick med mamma hem och berätta allt om Alma och alla mina gamla kompisar som inte ville vara med längre. Mamma börja gråta och sa att hon varit dum som inte lyssnat på mig, men jag sa det gör inget, du kunde inget göra åt det i alla fall, det är ju som det är.
De sista timmarna i skolan som vara kvar var bara konstiga. Alla gick och kolla på mig och brydde sig inte om att prata med mig som de gjort förut. Efter ett tag blev jag trött och frågade var det var med dem?
Då kollade alla sen sa Sandra. Annas mamma har rätt du måste skärpa dig och var snäll mot Anna, annars får du räkna med att du inte har några vänner kvar, för vi tänker ge Anna en chans till, det som du aldrig gjorde. Jag fattade ingenting bara skrattade och gick därifrån.
Jag kände redan på morgonen att det var något som inte var som det skulle. Jag hade beslutat mig för att gå till skolan, även efter allt som hänt. Och mamma tyckte jag var stark men sa att jag fick vara hemma om jag ville. Men jag gick dit och denna morgonen möttes jag av samma syn som vanligt när jag kom i tid till skolan. Alma stod med klassen och prata och de skratta. Men när jag närmade mig gruppen, kollade alla på mig och sen på Alma. Jag förstod inget men sen frågade Alma om jag kunde följa med henne och prata. Det kändes läskigt men jag gjorde det ändå.
Idag vaknade jag aldrig, eller somnade aldrig heller. Jag låg och tänkte på vad Sandra och tänkte om det varit jag hur jag hade hänt då? Jag konstatera snabbt att jag hade varit jätte ledsen, men det gjorde inte att jag somna för sen tänkte jag på allt jag gjort mot Anna och att jag fått med alla hennes gamla kompisar. Kändes lite tungt att gå till skolan, efter allt jag tänk på hela natten. När jag kom dit stod alla och väntade på mig som de brukar men Sandra kollade och såg att jag inte var som vanligt, men sa inget. Efter vi stått där ett tag och skrattat och pratat såg jag Anna närma sig. Jag såg allas blickar se först på henne och sen på mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med jag sa Anna kan du följa med mig så vi kan prata? Trodde aldrig hon skulle göra det, visste ju att hon var rädd, men hon gjorde det.
Vi gick efter Alma bakom skolan. Hon ställde sig mitt framför mig och såg in i mina ögon. Hon såg trött ut, som hon aldrig annars brukar göra. Sen kom tårarna ner för hennes kinder, hon stod där och de bara rann och rann, och jag visste inte vad jag skulle säga. Då gick hon fram mot mig och kramade mig, jag fattade ingenting, sen viskade hon i mitt öra förlåt, för jag tog alla kompisar ifrån dig, din mamma hade rätt, jag måste få låta dig vara den du är. Jag började också gråta då.
Det var det värsta i mitt liv, just den stunden bakom skolan när jag skulle berätta för Anna om hur dum jag varit, tårarna bara föll ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem. Men hon förstod tror jag och jag hoppas hon förlåter mig någon dag för allt jag gjort även om jag vet det kommer ta tid.
Jag tyckte det var stark av Alma att kunna säga en sådan här sak. Vet att det måste varit jätte svårt, när hon vet hur ledsen och hur dåligt jag mått av allt detta. Nu känna det i alla fall bättre allt. Nu vaknar jag varje morgon och ser nästan fram i mot att gå till skolan. För nu vet jag att klassen inte bara väntar på Alma utan på mig med och varje dag möts jag av en kram från Alma och den betyder lika mycket varje gång.
Tack mamma..
Kommentarer
Trackback
