Ensam
Detta är jag, jag heter Anna jag är 15 år. Jag har inte stilen, jag har inte humorn och framförallt inte vännerna. Varje veckodag när jag vaknar vet jag att skolan väntar, det gör mig rädd, orolig och illamående jag vill bara försvinna men ändå vara kvar för jag vet att det är saker som gör mig lycklig med, som mina kompisar jag hade förut de gjorde mig glad, de hade samma humor, allt detta tills hon kom, just det den nya tjejen som började. Hon heter Alma hon är tuff och har stilen, och hon ogillar mig, vilket hon fick med alla andra att göra med efter bara några dagar.
Alma är jag. Jag är 15 år och jag älskar livet och allt som har med det att göra. Jag har just flyttat från Stockholm till denna ja vad ska man säga förort? Ja vet inte vad det är riktigt, men jag trivs även om jag saknar mina vänner i Stockholm.
Jag har även fått nya vänner här förstås, de är roliga men man märker ju att de bor i en förort, inte minst Anna, vet inte vad man ska säga om henne finns ju inte ens ord, hon har ingen stil, och hon har INGEN humor! Ja tur man slipper umgås med henne och kan vara med alla andra i stället.
Idag kom jag lite sent till skolan, detta för att jag försökte få mamma att inse att jag inte ville gå dit, att jag inte hade någon att vara med. Men hon sa bara det har du ju, har ju massa kompisar som har varit här hemma hos dig. Ja sagt som gjort mamma tvinga mig iväg till skolan utan att förstå något överhuvudtaget hur jag kände. Jag satte mig på cykeln och bara efter några hundra meter hör jag mamma ropa på mig, men jag vill inte höra jag vill bara cykla så dagen tar slut någon gång.
Fy vad jobbigt det är att gå upp på morgonen jag förstår inte, jag är alltid morgon trött. Mamma säger att det är för att jag sitter vid datorn långt in på natten, kanske jag gör men jag pratar ju med folk! Kan hon inte förstå att man vill prata klart innan man sover? Fick i alla fall gå till skolan även om jag inte orkade, och förklarade för mamma att jag skulle somna på bänken.
När jag cykla in på skolgården mötte jag synen av en tom skolgård med en ny BMW mitt på skolgården. Man fick inte parkera på skolgården om det inte var något särskilt, men i Stockholm gjorde man tydligen alltid det för ur bilen kliver Alma, hon vinkar hej då till sin mamma och försvinner in igenom dörrarna.
Typiskt mamma att stanna mitt utanför dörren på skolgården. Det är så PINSAMT! Hoppas ingen av killarna såg henne då kommer jag ju få höra det ett tag, förstår inte varför hon ska vara så pinsam hon är ju värre än Anna!
När jag kom in i klassrummet fick jag ju såklart höra en kommentar av Alma, denna gången var det har du pluggat för länge i natt så du inte hunnit sova dina timmar? Alla skrattade och läraren la till ett leende med och kolla lite strängt sen på mig. Dagen gick lika sakta som vanligt och droppen på dagen var att mamma kom inrusande i klassrummet och nästan skrek Anna, Anna du glömde ju dina idrottskläder hemma! Visste inte vart jag skulle ta vägen då, visste att detta skulle jag få höra hela rasten.
Haha Annas mamma kom in med hennes idrotts kläder idag mitt under en lektion, hur pinsam får man vara, skulle aldrig låta min mamma göra det, och om hon gjorde det skulle jag aldrig förlåta henne för det kan inte bli mer pinsamt än så!
Rasten började direkt efter att mamma lämnat klassrummet. Jag försökte springa ifrån och gömma mig, försvinna härifrån. Ville inte höra och se alla stå och skratta bara för min mamma gjorde något. Men jag hann inte jag stoppades fort av Alma, hon sa massa saker till mig, men lyssnade inte, för jag ville inte höra. Men jag såg ändå hur alla stod och skratta runt om mig, även min lärare, tills det bara försvann och en Alma puttades på mig.
Tog fast Anna för att säga lite till henne att vi inte ville ha pinsamma mammor i klassrummet att de räcker med henne, som är nog pinsam åt oss alla. Ja när jag stod där och berätta för henne vad jag tyckte kände jag plötsligt någon som kom bakom mig och putta till mig rätt på Anna. Jag vände mig om fort och ser att det är hennes pinsamma mamma. Jag kollade och skrattade åt henne, men hon bara stod och blängde på mig. Jag fråga vad vill du? Då sa hon du rör inte henne igen eller om jag en gång till hör att du mobbar min dotter så anmäler jag dig. Bara för hon inte är som du, behöver hon inte få lida. Jag fatta inget som jag hade mobbat hennes dotter, det var ju ett skämt allt. Jag skratta åt henne, som även alla andra gjorde.
Jag trodde det knappt var sant när jag torkat bort alla tårar och såg att det var min mamma som stod där, och rent utsagt skrek på Alma om att hon skulle låta mig vara. Men Alma bara stod och skratta som hon alltid gjort och lika så alla andra. Dagen var inte slut efter det, men jag gick med mamma hem och berätta allt om Alma och alla mina gamla kompisar som inte ville vara med längre. Mamma börja gråta och sa att hon varit dum som inte lyssnat på mig, men jag sa det gör inget, du kunde inget göra åt det i alla fall, det är ju som det är.
De sista timmarna i skolan som vara kvar var bara konstiga. Alla gick och kolla på mig och brydde sig inte om att prata med mig som de gjort förut. Efter ett tag blev jag trött och frågade var det var med dem?
Då kollade alla sen sa Sandra. Annas mamma har rätt du måste skärpa dig och var snäll mot Anna, annars får du räkna med att du inte har några vänner kvar, för vi tänker ge Anna en chans till, det som du aldrig gjorde. Jag fattade ingenting bara skrattade och gick därifrån.
Jag kände redan på morgonen att det var något som inte var som det skulle. Jag hade beslutat mig för att gå till skolan, även efter allt som hänt. Och mamma tyckte jag var stark men sa att jag fick vara hemma om jag ville. Men jag gick dit och denna morgonen möttes jag av samma syn som vanligt när jag kom i tid till skolan. Alma stod med klassen och prata och de skratta. Men när jag närmade mig gruppen, kollade alla på mig och sen på Alma. Jag förstod inget men sen frågade Alma om jag kunde följa med henne och prata. Det kändes läskigt men jag gjorde det ändå.
Idag vaknade jag aldrig, eller somnade aldrig heller. Jag låg och tänkte på vad Sandra och tänkte om det varit jag hur jag hade hänt då? Jag konstatera snabbt att jag hade varit jätte ledsen, men det gjorde inte att jag somna för sen tänkte jag på allt jag gjort mot Anna och att jag fått med alla hennes gamla kompisar. Kändes lite tungt att gå till skolan, efter allt jag tänk på hela natten. När jag kom dit stod alla och väntade på mig som de brukar men Sandra kollade och såg att jag inte var som vanligt, men sa inget. Efter vi stått där ett tag och skrattat och pratat såg jag Anna närma sig. Jag såg allas blickar se först på henne och sen på mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med jag sa Anna kan du följa med mig så vi kan prata? Trodde aldrig hon skulle göra det, visste ju att hon var rädd, men hon gjorde det.
Vi gick efter Alma bakom skolan. Hon ställde sig mitt framför mig och såg in i mina ögon. Hon såg trött ut, som hon aldrig annars brukar göra. Sen kom tårarna ner för hennes kinder, hon stod där och de bara rann och rann, och jag visste inte vad jag skulle säga. Då gick hon fram mot mig och kramade mig, jag fattade ingenting, sen viskade hon i mitt öra förlåt, för jag tog alla kompisar ifrån dig, din mamma hade rätt, jag måste få låta dig vara den du är. Jag började också gråta då.
Det var det värsta i mitt liv, just den stunden bakom skolan när jag skulle berätta för Anna om hur dum jag varit, tårarna bara föll ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem. Men hon förstod tror jag och jag hoppas hon förlåter mig någon dag för allt jag gjort även om jag vet det kommer ta tid.
Jag tyckte det var stark av Alma att kunna säga en sådan här sak. Vet att det måste varit jätte svårt, när hon vet hur ledsen och hur dåligt jag mått av allt detta. Nu känna det i alla fall bättre allt. Nu vaknar jag varje morgon och ser nästan fram i mot att gå till skolan. För nu vet jag att klassen inte bara väntar på Alma utan på mig med och varje dag möts jag av en kram från Alma och den betyder lika mycket varje gång.
Tack mamma..
Maybe you want to hear?
I have a story
Do you want to hear, even if I whisper it in your ear?
Do you want to see, even if I show up in the middle of the night?
Listen, see and say that you will be there
Or go, and say that life goes on even if you not believe it now
Do you want to hear, even if I whisper it in your ear?
Do you want to see, even if I show up in the middle of the night?
Listen, see and say that you will be there
Or go, and say that life goes on even if you not believe it now
Det finns en saga för alla
Jag brukar ofta se tårar i hennes ögon, en dag frågade jag henne
`` hur är det?´´
Hon såg upp från stället där hon fäst blicken och sa
- tror du alla kommer bli lyckliga tillslut?
Jag stod och tänkte medan jag såg tår på tår falla ner från hennes kinder.
Jag svarade efter ett tag
`` ja det tror jag, men har man känt en lycka en gång och sen förlorat den, tror jag att det är svårt att hitta tillbaka till en lycka som är bättre än den man redan upplevt, för det är svårt att ersätta den första lyckan man fått med någon annan´´
då brast hon ut i gråt och sprang sin väg.
Jag sprang efter frågade varför frågar du de?
Hon stannade och såg på mig med rödsprängda ögon
- folk säger man ska gå vidare men allt kommer ju finnas kvar hur man än gör, därför kommer jag aldrig hitta någon annan lycka.
Jag tänkte igen och sa
`` jag vet du kommer aldrig glömma, det kommer alltid finnas där, men efter ett tag kanske man ser det på ett annat sätt´´
då log hon lite och sa
- allt kanske bara va en saga som egentligen inte skulle bli sann, kanske jag har en annan saga som ska sluta lyckligt, som jag en dag kommer att se.
`` ja det har vi alla, det gäller bara att vänta på den´´
Morgon:)
Satt igår innan jag skulle sova med mitt block i handen, där jag skriver allt jag tänker och alla mina dikter. ja är ju egentligen ett block jag har i skolan, för det är mest då jag kommer på allt. ja hittade iaf massa jag skrivit lite konstigt att man kan komma på så mkt, flera sidor va fulla med ord och tankar. hade tänk lägga ut lite darifrån men väljer nog att ta ngt annat ist.
man kan tydligt se när jag skrivit det med, eftersom allt är så beskrivligt i sitt innehåll.
Ville bevisa att jag klarade det
Men vad gör du? jo du vänder ryggen till
vem orkar då kämpa för något som aldrig kommer bli bra?
När du förlorar någon
håll dig inte fast på samma väg
titta sistället åt sidan
där finns de som vill trösta dig
vänd ryggen mot
och där finns början på ett nytt liv
Elden slog upp mellan oss
du sprang åt ett håll
jag sprang åt ett annat
det sista vi såg av varandra
va elden som speglades
i de tårfyllda ögonen
ja här är några av mina gamla dikter :) finns fler men de är inte så bra tycker inte jag:)
Puss
Jag förstod att personen i spegelbilden aldrig fanns
Jag brukade alltid gå ner dit, jag älskade att sitta där på bryggan med fötterna i vattnet och kolla på min egen spegelbild, det va som att det fanns någon där mer än jag. Som om någon såg allt jag tänkte allt jag ville med mitt liv även om jag inte sagt något. Jag kunde sitta där i timmar och tänkta på allt, jag visste hela tiden vad han höll på med. Trodde han inte att jag förstod att han höll på med massa andra? Det va ju just det jag gjorde! Varje gång han kom hem senare från jobbet, då han säger han varit ute med sina kompisar. Men jag visste, jag märkte! Men ändå vågade jag inte säga något till honom, han va ju så snäll och gullig i övrigt när jag inte frågade om han verkligen varit ute med sina kompisar. Jag ville ju inget annat än att ha kvar honom, han va ju allt för mig.
Jag kom ihåg när vi träffades första gången alla säger att det va ett konstigt tillfälle att träffa en kille på, men för mig vad det alldeles speciellt. Jag trodde aldrig den dagen jag gick upp ur sängen med det där lockiga håret som jag hört klagomål ett antal gånger om. Att jag just denna dagen skulle möta min livs kärlek. Ja det va som en vanlig dag, jag gick upp gjorde mig klar för att åka till skolan. Jag cyklade jämt dit annars men denna dagen så gick jag. Det tog ganska lång tid och som vanligt gick jag alltid in och köpte min pucko på Ica innan jag va framme vid skolan. Ja jag gick där som vanligt och drack min pucko när helt plötsligt en kille med sin bil och nästan kör på mig, han tvärnitar precis framför mig, jag smart som jag är släpper mig pucko och det skvätter ner alla mina kläder. Jag blir så arg så jag inte vet vad jag ska säga när killen kommer ut för att kolla hur det är med mig, så det ända jag får fram är `` PUCKO´´ båda kollar ner på pucko flaskan som ligger där sönderkrossad på marken och börjar skratta. Han frågar hur det är med mig och presenterar sig och frågar om han ska köra mig någonstans, jag ber han köra mig hem så jag kan byta kläder och det gör han, han säger även att jag kan åka med till skolan för han ska åt det hållet sen. Ja och just denna dagen är det ju klart så att jag har lagt alla kläder i tvättmaskinen och inte har mer än mina kläder jag hade förut jämt, den tiden som är över som man säger. Men fanns ju inget att göra än att ta på sig det vita spetsiga linnet och den korta kjolen och gå ut i bilen. Ja jag lovar jag glömmer aldrig hans min när jag kommer ut. Han säger inte så mycket under resan till skolan bara att han tog studenten förra året, vilket han då är ett år äldre än jag. Och att han nu jobbar på ett företag, ska jag vara ärlig jag lyssna inte så mycket på vad han sa, för det lät tråkigt.
Ja väl när jag skulle gå ur bilen frågar han om mitt nummer och om vi skulle träffas senare på kvällen eftersom det va fredag. Jag säger vi får se och så får jag hans nummer i stället och slår igen dörren bakom mig.
Jag ska erkänna jag kunde inte sluta tänka på honom, jag messa sen när jag kom hem från skolan att han skulle komma och hämta mig vid 7 hemma hos mig om han ville så kunde vi gå på bio, ja jag hade planerat väldigt noga för han fick inte komma tidigare vilket då skulle aldrig mina kläder vara torra. Ja som sagt han kom sen exakt vid 7 och hämtade mig, vi gick på en tråkig action film jag inte kom ihåg vad den hette eftersom jag mest satt och kolla på han och inte alls på filmen. Men jag sa att filmen va bra när han släppte av mig, vilket han nu märkt på senare dagar att jag inte tyckte för han hyrde den en dag och sa kom du ihåg när vi såg denna? Och jag kollar på honom och säger `` älskling vi har aldrig sett denna, visst jag gillar inte action men jag ger den en chans´´ han började bara skratta åt mig och jag förstd efter vi kolalt på den att det va den vi sett första gången vi va ute ihop. Pinsamt och inte komma ihåg det men han tog det inte så hårt som tur va. Ja innan jag gick ur bilen fick jag en kyss okej kanske några mer, vet dock inte hur länge dom vara, det ända jag visste va att det var just när jag lämnade bilen.
Ja när jag tänker på allt detta fäller jag alltid en tår det känns så längesen och det är de ju hela 5 år, vi har redan flyttat ihop vid ett hus vid sjön. Ja det va jag som ville bo där för jag älska sjön. Det värsta är att se han som han är nu arg och tvär när jag pratar med honom, han måste ju förstå att jag blir ledsen av det han håller på med, okej han vet inte att jag vet de men jag fattar ju liksom även om han inte sagt de.
Ja denna dagen när jag satt på bryggan känner jag plötsligt hur den börjar vicka fram och tillbaka, då kommer han. Jag ställer mig upp, han kommer bakom mig och lägger sina armar runt min midja, han luktar öl. Jag förstår att han även idag har fått ta en taxi hem. Han kollar på mig och försöker kyssa mig jag puttar bort honom. Han frågar vad det är med mig. Jag ser på honom och säger jag vet vad du håller på med, jag vet att du inte är med dina kompisar jag vet att det är massa andra tjejer duger inte jag längre? Han kollar på mig jag tror inte mina ögon när han lurar ut mig längre och längre ut mot bryggans kant med ett hotande om att han ska putta mig. Och det gör han, jag faller bakåt, både han och jag vet att det bara är sten på botten och att det är grunt. Jag tror att personen i min spegelbild ska ta i mot mig men allt blev bara svart…
När jag vaknar ligger jag på sjukhuset jag kommer inte ihåg något vem jag är och personen bredvid mig påstår sig vara min mamma. Jag förstår inget, kommer inte ihåg något när jag låg där inne mer än att det stod en pucko flaska med ett brev runt där det stod `` förlåt, jag älskar dig´´
Den står nu bredvid mig när jag sover, och det ska den alltid göra
Vi sågs aldrig mer sen, du flytta ihop med en ny familj och jag levde ensam för jag visste att hur mycket jag än letade skulle jag aldrig hitta någon som honom i alla fall, och jag ville det inte heller, för jag ville inte förlora honom ur mina drömmar
Stina 1/7-09
Jag såg henne växa från en flicka till en tonårstjej
Jag glömmer aldrig det där leendet, man trodde aldrig man skulle sluta skratta. Hon va så söt med det där blonda rufsiga håret. Hon berättade ofta vad hon ville bli när hon blev stor. Hon sa alltid `` när jag blir stor ska jag bli veterinär eller delfinskötare´´ det va så kul att höra hennes drömmar, och jag ska inte säga att jag inte trodde på dom för det gjorde jag och jag gör det än, för jag vet att hon kommer fixa det i fall hon kämpar för det.
Det bästa jag visste va att se henne växa. När hon började skolan, hon va så lycklig då, hon va ofta med kompisar och lekte och jag kommer aldrig glömma när hon sa till mig `` vet du? Jag har en kille, han fråga på mig en dag´´ det va så gulligt man minns ju själv när man frågade chans i den där åldern, det va som hela världen stannade i det ögonblicket. Jag vet hon va väldigt lycklig med den där killen, det märkte man på henne, hon ville inte prata för mycket om honom, men som alltid när man är kär började hon göra det allt oftare . men vissa perioder kunde man märka att hon inte va så glad som hon brukade. Jag har fått veta nu efter att det va för att hon och killen hade bråkat. Haha att man kunde vara så kär när man va lite egentligen, säger hon ofta.
Sen kom våren och sommaren i slutet av 6 klass. Redan då märkte jag att det va något som inte va som det skulle. Killen va som bortglömd, allt va bortglömt! Sen när hon började högstadiet va det som allt föll för henne. Hon som varit den där lite pratsamma flickan eller okej ganska mycket, blev helt plötsligt den blyga flickan som nästan inte vågade prata med någon i skolan. Det såg ut som hon va rädd och inte visste riktigt vart hon hade sig själv tyckte jag. Hon blev allt mer tvär och ilsken och va hemma allt oftare från skolan. När man sen frågade henne vad hon då ville bli när hon blev stor sa hon `` jag vet inte´´ vaddå vet inte tänkte jag. Vart tog alla drömmar vägen? Vart försvann dom? inte fanns de kvar i alla fall. Och något jag visste va att det hade hänt något, men vad?
Det blev senare sen att hon bytte skola, hon kunde inte vara kvar på den andra r det ända jag hört, men jag vet att det fanns fler anledningar till att hon bytte än den. För ett tag trodde jag att hon skulle bli lycklig och glad igen. Hon berätta om sin nya kompis hon fått. Hon berätta att dom träffats när dom va små mycket men aldrig funderat över hur kul de egentligen hade med varandra. De kunde hitta på bus och skratta hela dagarna. Som jag förstod det trodde jag de kan väl aldrig vara sura på varandra? Och det va de aldrig heller, de va som systrar, fast de aldrig bråkade. Jag va så glad när jag kunde se hennes skratt igen, det va inte lika starkt men det fanns där . men det försvann igen, det som hände. Hon va så ledsen, hennes kompis flyttade miltal långt bort. Jag vet att även om hon va glad för hennes skull att hon kommit in på skolan hon ville gå på, så saknade hon henne varje dag. Hon berättade att hon hela tiden tänkte tänk om jag hade stoppat henne från att åka! Visst till och med jag hade tänk är du inte riktigt klok! Men jag förstod hur hon tänkte.
Flickan började sen på ett närliggande gymnasium där hon bodde. Men jag såg aldrig det där leendet på flera år framåt, och när det väl kikade fram, stannade det inte länge. Hon va inte som hon brukade hon va en tonårstjej nu, som trodde hon kunde klara sig på egen hand. Men det vågade hon aldrig se att hon inte kunde och hon gör det inte än, även om det är de ända jag säger till henne. Och varje dag väntar jag på att få se leendet igen, och jag vet att när jag väntad tillräckligt länge kommer jag få göra det en dag
Skrivet av stina 30/7-09
